Alexander

Jag tror vi har fel fokus, speciellt här i väst, redan från början. Inom t ex psykiatrin talar man om att lindra symptomen, dämpa ångesten och depression etc. Vi talar om hur vi ska göra problemen mindre. Borde inte ambitionen vara att blir kvitt problemet helt och hållet istället?

Våran rädsla för problem och lidande är väldigt problematisk. Många av oss är rent ut sagt livrädda för lidandet, och vill undvika det till varje pris, vilket många gånger blir ett praktikexempel på hur vi misslyckas med att bli kvitt våra problem. Många människor jobbar nästan hela sin vakna tid. Endel bygger sina liv efter en mall som aldrig tillåter dom att vara ensamma utan hela tiden sysselsatta. Andra tar till alkohol och droger för att glömma sina problem.

-

Så till min poäng:

Vi bör till varje pris undvika att känna rädsla inför våra problem! Felet vi gör är att vi ser lidandet som någonting onaturligt. Som vi till dess spets försöker undvika. Vi lever i någon sorts illusion om att vi kan undvika lidandet, när lidandet i själva verket är en precis lika stor del i livet som lyckan. Lidande är någonting som alltid kommer finnas i våra liv. Men om vi kan acceptera lidandets existens, och väljer att se det som någonting helt naturligt, vilket det faktiskt är, så kommer vi lättare kunna handskas med problemen vi har, och helt plötsligt verkar vårt lidande inte ha lika stor betydelse. Målet här bör alltså inte vara att eliminera lidandet. Inte heller gömma oss för det. Målet bör vara att lära oss leva med vårt lidande, och med objektivitet inse att ditt lidande bara är tillfälligt så länge du inte matar det, och dessutom ett gott tecken på att allting är precis som det ska!